Inkomstförsäkring – arbetslöshetsförsäkring

Jag har följt en, för mig, mycket intresseväckande diskussion som uppstått ur två företagares olika vägval vid en situation som i det mesta bör liknas vid den som uppstår vid eller i vart fall i närheten av en arbetsbristsituation. Dvs den där vi talar om att lägga ned, att säga upp, att gå i konkurs, att göra något avgörande, inte i panik, utan just ett genomtänkt vägval.

Företagare A vittnar om att han har anställda i företaget. De har sedvanliga avtalsenliga villkor mm. Så länge det finns arbete så går det bra, ingen fara för dem. Företagare A tar emellertid ut mycket lite lön för egen del. Påtagligt mindre än de anställda, det har han vittnat om publikt och jag har inga skäl att betvivla eller misstro. Han har än så länge valt att inte lägga ned, tvärtom. Vad jag kan läsa mig till så framhärdar han i sin önskan att få arbeta just med den verksamhet han så ömt omfamnar och vill lyckas med. Den ger honom på kort sikt just inte så mycket i plånboken, men den ger mer, den ger annat. Bland annat en organisk tillväxt i bolaget, bolaget mår med andra ord rätt så bra.

Företagare B menar att han har upplevt en liknande situation, om än tydligen inte med egna anställda. Uppdragen tröt och han bedömde att det var klokt att lägga ned. Han såg att situationen skulle bli ekonomiskt ohållbar. Hans utgifter var för stora för att verksamheten skulle kunna generera en täckning. Den lösning han valde var att övergå till arbetslöshetsförsäkringen, den skulle ge bättre täckning. Ett rationellt val sett inte minst ur eventuella borgenärers synvinkel.

I ett visst läge läser företagare B om företagare A och As tankar kring företagande, att det för A snarare är en livsstil än något annat. Att den knappa lönen är ett medel att uppnå ett mål. A berättar också att det inte är någon direkt glamour förknippat med detta.

Företagare B berättar då för A att han lade ned sin verksamhet för att istället övergå till arbetslöshetsförsäkringen, den lösningen var mer genomtänkt än att fortsätta vandringen fram till och nedför det stup B såg inte kunde undvikas.

Företagare B tipsar nu A att en nedläggning av As verksamhet mycket väl kan vara den mest gynnsamma lösningen. Alla kan gå på a-kassa istället för att A envisas med sin verksamhet. Detta får A att reagera mycket surt, han konstaterar att då skulle ju också de anställda behöva a-kassa. B ger inte upp, han tror sig förstå att då skulle ju samtliga få det bättre, de anställda också.

Här är det nu som upplagt för diverse missförstånd och stridigheter. Det förefaller uppenbart att B inte tar åt sig eller förstår vad A säger. B kan knappast heller anses ha läst den intervju han utgår från. Möjligen läst, men inte förstått.

– A har ett företag som fungerar, företaget har anställda med vettiga villkor. A har bara berättat att han tar ut så lite lön han kan och arbetar så mycket han kan och att detta inte är så glamoröst som det ibland beskrivs!!

Här uppstår nu en ordväxling mellan A och B som jag med fördel kan lämna därhän som ovidkommande och tämligen obekväm.

Istället kan vi granska askhögen och se närmare på Fågel Fenix. Den där reser sig ur askan och bildar ny gestalt. Den nya gestalten heter nog vanligen Inkomstförsäkring. Företagare B tenderar i själva verket att se på arbetslöshetsförsäkringen som om den vore en inkomstförsäkring. Låt oss se.

1. Arbetslöshetsförsäkringen
Lite förenklat kan man säga att en egenföretagare och en arbetstagare har ganska lika villkor inför arbetslöshetsförsäkringen. Båda kan självständigt utlösa försäkringen, om än på lite olika villkor. Avsikten är i båda fallen att utge ersättning för levnadskostnader. Då talar lagstiftaren i termer som ska få oss att förstå att det är nödvändigt att hitta en gräns mellan vad som är nödvändigt och vad som är rimligt. Det framgår med tydlighet att lagstiftaren inte själv kan ange en exakt gräns. Det får ankomma på praxis i myndighetsutövningen. Praxis kan sedan befästas med beslut från tid till annan. En typisk och grundläggande orsak till att alls utge arbetslöshetsersättning är arbetsbrist. Bristen på arbete för lön och försörjning.

Företagaren måste själv fatta beslut om att arbetsbrist har uppstått i företaget. På så sätt kan företagaren anses ha en fördel genom sin bättre överblick och framförhållning än arbetstagaren. Försäkringens karensregler jämnar emellertid ut denna möjliga fördel genom att föreskriva en längre karenstid för företagaren än arbetstagaren.

Arbetstagaren kan aldrig fatta beslut om att det uppstått arbetsbrist i företaget. Däremot kan arbetstagaren försätta sig själv i en situation som liknar arbetsbristen genom att säga upp sin egen anställning. Detta är en situation som i långa stycken liknar företagarens beslut om att det uppstått arbetsbrist. Det egna beslutet leder emellertid till en längre karenstid än om arbetstagaren blivit utsatt för arbetsbristsituationen beslutad av arbetsgivaren/företagaren.

2. Inkomstförsäkringen
Förekomsten av och diskussionen om just en inkomstförsäkring har uppkommit för att möta den situation som står tydlig när människor med stora borgenärsåtaganden och jämförelsevis högre inkomster ställs i en arbetsbristsituation. Då talar vi inte längre så självklart om levnadskostnader i den ursprungliga mening som arbetslöshetsförsäkringen är ägnad att möta.

Fortsättning följer… jag ska fortsätta att skriva på det här.

3. Arbetslöshetsförsäkringens finansiering

4. Inkomstförsäkringens finansiering

Det här inlägget postades i Arbete. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *